Vi skriver, vi arbetar, vi älskar livet

Nu har inläggen på den här bloggen varit lite sporadiska ett tag. Det beror på att när jag, Arletta kom hem från min resa, så har Ellington och jag jobbat mycket intensivt med allting som vi inte kunde jobba med de månader då jag var bortrest utomlands. Bloggen kräver mycket arbete, och våra andra projekt har länge fått stå åt sidan. Vi kommer framöver att berätta vad de projekten är för något. Vi skriver, och just nu vill jag nöja mig med att tala om att det var mycket skönt att komma hem till mitt arbetsrum och min skrivpulpet där så mycket av min kreativitet kommer bättre till uttryck än på stranden i Rayong. Inget ont om den stranden, men den – och värmen – inspirerar mer till lättja. Vilket jag älskar också.

Det var mycket skönt nu att få arbeta tillsammans med Ellington och att se honom så tillfreds med livet. Fint att han har haft det bra när jag var borta.

När vi skriver och arbetar tillsammans besöker vi gärna nya platser och träffar nya männniskor. Denna gången lade vi en del av vår tid i Landskrona. Där finns mycket kultur värd att upptäcka märkte vi. Kanske kommer det att sätta spår i det vi gör framöver.

Vi skriver pumphuset Borstahusen

I Landskrona ska man absolut besöka Pumphuset om man älskar skönhet. Det var inte så himla lätt att hitta. Men om man kör till Borstahusen och sen kör ner mot hamnen där, så hittar man det. Det som jag älskade mest av allt var det stora härliga perspektivfönstret ut mot havet. Det kom så mycket ljus, och man kunde stå där skyddat även i blåst förstås. Och därute kunde man se Ven som ligger mycket nära här.

Och fartyg som dök upp och försvann. Där i pumphuset finns också utställningshall. Restaurangen var lite dyr för vår magra kassa, så

vi skriver yin och yang

vi drog in till Thai Take Away på Storgatan, där vi åt bra och gott och billigt de dagar vi var i Landskrona.

Arletta

Uppblåsbara Barbara den underbara, vem minns henne?

Underbara uppblåsbara Barbara – vem minns henne? Detta vill vi veta!

Har Robert Carl Oskar Robban Brobergs Uppblåsbara Barbara gjort något slags intryck på dig? Skriv då ordet JA + din ålder i kommentarsfältet och skicka.

Om du å andra sidan inte har något som helst minne eller intryck av nämnda låt, skriv då ordet NEJ + din ålder i kommentarsfältet (och skicka).

Uppblåsbara Barbara 1
En sång – är den en dagslända eller ett nattfly?

Robert Carl Oskar Robban Broberg. Honom tänkte vi på idag. Arletta och jag satt och jobbade på lasarettet i Lund. Inte för att vi var sjuka. Utan för att vi tyckte att det var ett lämpligt ställe att sitta och spåna på i vårt kulturella arbete. Robert Broberg var ju sjukt full! Full av citat och full av helt egna idéer och full av kärlek och vansinniga infall. Ett tag kallade han sig för Zero om jag minns rätt. Och var det inte när han haft en livskris?Rakt ner i botten och upplevde sig som helt nollställd och när hans lilla fejs inte längre kunde hitta sitt jag.

Hans Båtlåt sitter vi och diskuterar när det var den kom. För mig känns den lika tidigt inympad som Evert Taubes Så länge skutan kan gå. Men att Underbara uppblåsbara Barbara var från 1969 överraskar mig inte. På mig sitter den i ryggmärgen som om jag hade fått den med modersmjölken.

Och jag är ju 69. År gammal alltså. Och det sägs ju att när man sitter på demensboendet med Alzheimers och har glömt vad man heter och vem det är som kommer varannan vecka och påstår att de är ens barn – ja då minns man ändå de gamla visorna som man själv sjöng som barn. Om bara någon spelar upp dem eller sjunger dem för mig. Och för mig kommer Robert Carl Oskar Robban Brobergs Uppblåsbara Barbara att vara en av de visor som kommer att få mitt somnande minne att tillfälligt vakna till liv när den dagen kommer.

Den svenska kulturskatten består alltså inte enbart av Strindberg, Wilhelm Moberg, Abba, Selma Lagerlöf, Moa Martinson, Ivar Lo och Sara Lidman. Förutom Fänrik Ståls Sägner och Bort längtande vekhet ur sotiga bröst kommer Underbara uppblåsbara Barbara att för alltid finnas inpräntad i det svenska folkets kollektiva minne.

Eller är det inte så? Får dagens skolelever i Sverige kanske inte lyssna på den klassiska youtubeinspelningen från -69 på svensktimmarna. Får de kanske inte ta del av ett av svensk underhållningshistorias stora ögonblick. Jag menar ögonblicket där en ung och mycket skämtlysten Robban Broberg överraskar sin matinépublik med sin visa om den nya ensamsexleksaken för osociala män.

Det som för mig är en självklar del i svensk musikkultur, är det kanske inte för dig? Detta vill jag så gärna veta. Kan du hjälpa mig få reda på det? Om Robert Carl Oskar Robban Brobergs Uppblåsbara Barbara har gjort något slags intryck på dig, skriv då ordet JA + din ålder i kommentarsfältet och skicka.

Om du å andra sidan inte har något som helst minne eller intryck av nämnda låt, skriv då ordet NEJ + din ålder i kommentarsfältet (och skicka). Resultatet kommer att ha stor betydelse för min och Arlettas fortsatta kulturgärning och ska redovisas här förstås.

Hälsningar Ellington

Stranden i mitt minne, en bit från Suan Son

När jag lämnade Suan Son, och då ville jag bara ha i minnet det bästa som jag har upplevt under våra nästan 2 månader där. Den stranden som är närmast huset, det är så klart Suan Son strand. Den ligger så nära trafiken, så för mig var det helt meningslöst att vara där. Det gäller hela kusten – alla stränder mellan Rayong och Suan Son är samma typ. Vattnet är dessutom lågt, så om man vill njuta riktigt av att simma, då får man upptäcka den andra sidan av kusten, vilken är helt annorlunda. Det tog oss ca 25 min att nå dit med mc, men det var det värt.

Stranden Suan Son 1
Skylt mot CABANA

Vi brukade åka mot Mae Phim, och så snart vi såg den enda läsbara skylten (där står Cabana någonting) då åkte vi rakt fram. Det var Thida på Bite ‘n Bike som tipsade om detta.

Stranden 5
Vägen till stranden

Efter 3  minuter ser man havet…och inte så mycket mer än det. Och det är precis vad som behövs! Jo, det finns en restaurant. Den var stängd hela tiden. Och det finns ju ett grönt hotell, som, enligt de lokala invånarna, byggdes för 20 år sen, men det har aldrig blivit avslutat. Bra för oss, som älskar naturen och inte folkmassor. Vattnet är djupt, så man behöver inte gå i evigheter för att komma ut på djupet.

Stranden Suan Son 3
Stranden

När vi var där var det 36 + i vattnet, precis som i luften och i kroppen. Vattnet är så salt så man behöver inte röra sig, bara ligga och flyta avslappnat i värmen. Jag kände mig helt nersmält och förenad med omgivningen. Så lyxigt!

Efter en stormig och regnig gårdag hade havet skickat upp massor av gåvor till mig på denna stranden. De var riktiga konstobjekt, som jag gjorde ett kollage med.

Arletta

Stranden Suan Son 4
Gåvor från havet

Vad är lycka när man besöker Vellinge?

Ellington: Vad är Lycka?

Vad är lycka 1
Vad är lycka? Här i Vellinge?

Arletta: Knappt att jag vet! Fast jag känner det ju.

Ellington: Känner du dig lycklig någon gång?

Arletta: Ja. Nu!

Ellington: Å!!

Arletta: Varför säger du ”Å” och låter så förvånad? Ser du inte? Titta på de här blommorna!

Vad är lycka
Vellingeblomman

Ellington: Eller på dessa krukor, kanske!

Vad är lycka 3
Vari ligger skönheten för dig?

Arletta: Eller titta på de gula kycklingarna! De är en signal för mig. Att det blir påsk i år också!

Vad är lycka 4
Påsk

Ellington: Varför blir du så glad av påsk?

Arletta: Varför vill du att jag ska förklara det? Jag bara blir det. Tycker du inte själv att det är härligt? Att det lyser gult som sol! Att folk tänder eldar för att locka fram det varma. Och att det blir nytt liv i äggen så att kycklingar kommer fram. Det är ju liv alltsammans!

vad är lycka 6
Påskinstallation i Vellingeblommans saluhall

Ellington: Och titta här du! När det blir så varmt så man kan ligga ute och sova middag i skuggan av en buske!

vad är lycka 7
Vårinstallation i Vellingeblommans saluhall

Arletta: Varför har de ställt en gammal traktor här? Du, jag känner att det är nåt speciellt med den. För längesen satt en man och plogade i jorden med den och han var så nöjd när han såg jorden vända sig så att han kunde plantera och så, så att det skulle växa.

Ellington: Man säger att han plöjde. Jag har kört en sådan traktor. Jag kände mig stark och glad.

Aretta: Så vad är lycka nu? Vet du det?

Ellington: Vet? Nej! Men jag känner det.

Länk till Vellingeblommans påskby

Birger Jarl: ett skepp lastat med Ellingtons minnen

Vad har du för minnen från när du var 6. Nu är jag 69  och jag har väl några minnesbilder men de är ju lite vaga tycker jag. Ett märkligt avlägset minne dök upp häromdagen när jag var på väg till Fotografiska Museet i Stockholm. Vi promenerade uppe på höjden när jag fick se namnet på den båt som ligger förtöjd vid kajen. På ett ögonblick öppnades mitt medvetande för en flod av minnen från min barndom. Birger Jarl hette fartyget.

Birger Jarl 1
Birger Jarl – nu hotell och skärgårdskryssare

Vi åkte med Birger Jarl från Stockholm till Helsingfors. Det var denna båten. Jag var 6 år. Det var ett äventyr. Min pappa hade fått ett stipendium på 900 kronor för att träffa den finlandssvenske poeten, dadaisten Gunnar Björling.

Plötsligt ser jag det skummande vita vattnet som rivs upp av propellern i båtens kölvatten. Den minnesbilden är så klar som om det var helt nyss. Och sen kommer bilden av min äldsta syster, som dog när hon var 31. Här sitter hon på min sängkant. Vi är tillbaka hemma. Hon skriver och jag – 6 år – dikterar. ”Vattnet skummade, det var som grädde …” Den dikten hittade jag i min pappas arkiv för ett tag sen tillsammans med ett brev från Gunnar Björling, som tackade mig för den fina dikten.

Birger Jarl 1954
Brev från Gunnar Björling till Ellington, Långfredagsafton 1954

Namnet Birger Jarl öppnar portarna för mina minnen från denna resan.

Birger Jarl 2
Namnet Birger Jarl

Att vi bodde på Mauritzgatan neljä, att vi köpte små lillfingersmå rökta fiskar på torget som vi tuggade som godis. Att jag fick äta glass för första gången i mitt liv. Att vi inte åkte taxi utan hästdroska i Helsingfors. Att det fanns en väldigt hög byggnad som hette Torni. Och att Gunnar Björling bjöd på jordgubbar i sin lilla lägenhet som hade ett fönster på toaletten där man hade fin utsikt över staden.

Varje dag – nej kanske inte, men så minns jag det – att varje dag åkte vi ut till Högholmen. Där fanns djurparken, med björnen Tasso i en liten bur och med lamadjuren, som spottade på pappas hatt. ”Vad är detta?” frågade jag min pappa när vi gick förbi en hög med järnskrot i djurparken. ”Det är ett jellon!” påstod han. Och jag minns att min mamma frågade på morgonen vad vi skulle göra idag, och att jag svarade ”Högholmen”.

Detta var 1953, och det var alltså bara åtta år sen kriget, tänker jag nu. Åtta år. Och jag minns att vi såg flera stora husruiner i staden. Antingen då, eller senare när vi talade om resan, så sa pappa att det var efter bombningarna under kriget, och att man inte hade hunnit reparera allt än. 1953 – året innan hade Helsingfors varit värd för de olympiska spelen.

Ytterligare en sak som är förknippad med kriget dök upp i mitt minne nere vid kajen när jag såg båten Birger Jarl. Vi gick på den judiska kyrkogården, och gravarna verkade bortglömda ser jag i min minnesbild. De var överväxta med gräs och jag ser min mammas skor och en liten mur av tegelstenar och tunna gräsvippor i en tuva vid en av gravarna. Jag vet inte varför vi var där.

Vi var vid Sveaborg. Vi var där tillsammans med Gunnar. Och jag minns att jag tyckte det var obehagligt när han ville gå in med oss i de trånga underjordiska gångarna under fästningen. Jag minns inte om vi gick in där eller inte. Men jag minns obehagskänslan och att Gunnar, som jag annars tyckte var så snäll, nu kändes lite opålitlig och hotfull när han ville locka ner oss i de gångarna.

Och vi åkte med tåg från Helsingfors till Borgå. Det var stekande hett på tåget. När vi åkt ett tag sa pappa att nu kommer de att dra ner gardiner för fönstrena så att man inte kan se ut. Vi kommer att åka över ryskt område sa han. Ryskt militärområde efter kriget. Det var lite obehagligt med vagnarna mörklagda, och några barn skrek minns jag. Och pappa sa att ”kom, vi ska titta på rysk mark”. Vi gick till toaletten. Där tittade vi ner genom hålet i tolettstolen. Där såg vi marken. Vi gick tillbaka till vår plats och pappa sa ”Vi har sett rysk mark”.

I Borgå minns jag att vi skulle besöka ett hus där en författare som hette Johan Ludvig Runeberg hade bott (Finlands nationalskald, vet jag nu). Jag har ett vagt minne av ett rum i det huset och jag vet att min mamma och pappa brukade läsa ett rim som den författaren hade skrivit om en rysk general som hette Kulneff. De såg alltid glada ut när de sa ”han älskade och slog ihjäl, med samma varma själ.”

Och i Borgå fick vi åka bil med någon. Jag tror det var en ung kille som hette Jörn Donner. Vi skulle hälsa på någon som hette Tito Colliander. När vi skulle gå ur bilen slog någon igen bildörren så mina fingrar fastnade där. Det måste ha gjort jävligt ont för jag minns att fingrarna var alldeles krokiga. Alla andra minnen är så klara, men den smärtan måste jag ha förträngt, för jag minns bara att någon kom med en salva. Och jag ser att fingrarna är alldeles nedsmetade. Tjockt, som med smör nästan.

Jag har inget minne av hur vi åkte tillbaka till Helsingfors den kvällen, men innan vi åkte skulle vi i alla fall gå på ett tivoli. Kanske var det som plåster på mina sår. Jag var så glad att jag hoppade och nästan flög och mamma och pappa höll mig i var sin hand och jag tror att vi skuttade tillsammans. På tivolit var det nästan inga människor. Jag minns inte att jag såg en enda en. Vi hade kommit sent och de skulle just stänga. Jag minns inte om vi hann åka nån kausell eller några radiobilar innan de stängde. Men det började regna och vi var lite besvikna när vi gick därifrån. Det minns jag.

När vi åkte hem till Sverige åkte vi med en annan båt än Birger Jarl. Den båten minns jag inte vad den hette. Jag hade för mig att den kunde ha hetat Bore, men det stämmer inte. Det roligaste på resan var Högholmen. Och det skummande gräddiga vattnet som jag såg på ditresan i kölvattnet efter Birger Jarl. Och jordgubbarna hos farbror Gunnar.

Ellington

Fakta om passagerarfartyget Birger Jarl hittar du här.

Fakta om Högholmens djurpark: här och här.

Gunnar Björling – fakta på BLF (Biografiskt Lexikon för Finland)

Borgå: Johan Ludvig Runebergs hemmuseum

Tito Colliander fakta

Info om Hotell Torni i Helsingfors.

Fakta om passagerarfartyget Bore: här.

 

Läst och oläst första året med Arletta

I dagarna firar Arletta och jag vår ettåriga vänskap. Bland annat därför tänker jag på vad som hände i mitt liv förra året 2016. Det var strax efter nyår och jag hade just läst en bok som jag nyligen skaffat mig. Jag var nyfiken på att förstå mig själv och världen bättre. Då anade jag föga att jag redan vid halvårsskiftet skulle ha skapat denna bloggen tillsammans med en kvinna som jag då inte ens visste att hon fanns. Och som ville göra sin egen existentiella upptäcktsfärd i mitt sällskap. Jag hade nog inte en aning om att innan året var slut skulle mitt liv ha tagit vissa nya vändningar.

Detta året började alltså med att jag läste en bok som jag tror – eller trodde – att jag var ensam om att läsa. Gunnar Olssons Abysmal är den spränglärde forskarens djupanalys av världen som vi känner den. En historisk genomgång av vad det innebär att förstå. Från Gilgamesh och Bibelns skapelseberättelse till Thomas Pynchon och hans Mason & Dixon. En förträfflig läsning för mig som skrivit en avhandling om just Pynchon. Och om hur människor i vår kultur kan hitta nya sätt att förstå.

En bok jag behöver läsa ett par gånger till

Abysmal – ordet betyder bottenlös eller ofattbar. Den var en utmaning. Fast jag var inte ensam om att ha läst den. Det var totalt överraskande, när jag satt på en fest med operakören som jag sjunger i. Jag satt och småpratade med Emilia, som jag inte kände så himla väl eftersom hon var rätt ny. Hon frågade, artigt som man gör, vad jag sysslade med. Och jag råkade nämna att jag just läst en vansinnigt tjock bok som handlade om hur människan förstår. ”Du menar Gunnar Olssons Abysmal” svarade hon direkt med sitt goaste leende.

Denna har jag läst
Här kan jag hämta idéer och inspiration

Det var ungefär som om vi pratat om senaste resereportaget   i Amelia, som alla hade läst. Det här blev ju en ingång till samtal som rörde lite djupa skikt i våra liv, så på det viset gav mig denna tegelstenen en nära vän. En av flera nya, detta händelsedigra år i mitt liv.

Boken Abysmal i sig kommer jag att återvända till. I dess marginaler har jag antecknat min labyrintiska väg till att förstå dess budskap. Detta blir en rik källa för mig att ösa ur och skriva om ifall jag får leva länge nog.

Jag läste fyra böcker år 2016. I februari var jag klar med Olsson och det var då – på den månadens sista dag – som Arletta och jag träffades. Det var på universitetets handskriftsarkiv, och eftersom våra själar kolliderade med kraft, så dröjde det inte länge innan hon såg behovet hos mig att förstå det obegripliga som ju var hon. Det passade bra för mig att just ha studerat vad det innebär att förstå hela Universum. Arletta frågade om jag läst Freuds Totem och Tabu, men Freud har jag alltid känt ett motstånd emot, så det fick vänta. Istället satte hon Clarissa Pinkola Estès Kvinnor som slår följe med vargar i min hand.

Det blev en resa. Arletta och jag blev ”Clarissa” med författarinnan. Vi lärde känna varandra på den resan. Och Clarissa har blivit en följeslagare som ständigt lär oss betydelsen av att förstå sin själ och dess behov. Hon talar om en koppling mellan kroppen och själen. Och att för varje människa blir denna inre kommunikation lika viktig som den yttre, där vi kan finna vänskap och kärlek.

En bok som Arletta gärna ville att jag skulle läsa var Irvin D. Yaloms roman When Nietzsche Wept. Om Nietzsches havererade kärleksliv i ett menage-à-trois med en 21-årig högintellektuell och oförutsägbart ansvarstagande kvinna och om den läkningsprocess hon initierar genom att hemligen sammanföra Nietzsche med Siegmund Freuds nära kollega Joseph Breuer.

Denna har jag inte läst än men ska
Nietzsche – bildkälla: omslaget till Martin Heideggers stora verk Nietzsche vol 3-4. Den har jag kvar att läsa.

Gråten som läkning var inte lätt att uppnå för en man med Nietzsches integritet och slutenhet. När den kommer innebär den ett tillfrisknande för såväl patient som läkare. Många läsare kommer att uppskatta boken nästan som en detektivroman med dess komplexa intrig kring Nietzsche, Breuer och den 21-åriga kvinnan. Ytterligare andra läsare kommer att dras med både i den mänskliga förståelsen av Nietzsches övermänniskoideal och i Freuds och Breuers diskussioner om psykoanalysens metoder. Själv fick jag genom denna boken en stark upplevelse av min egen möjlighet till förändring i livet.

Till slut läste jag så Freuds Totem och Tabu. Mitt motstånd mot att läsa Freud har nog mest berott på att jag har trott att han överdriver sexualitetens betydelse för hur psykisk sjukdom uppkommer. Nu hade jag i alla fall fått blodad tand genom att jag nosat på Freud i Yaloms roman. Det var roligt att läsa Freuds jämförelser mellan så kallade ”vildars” metoder att hantera instinkter och drifter och de sätt psykiskt sjuka hanterar liknande fenomen.

Jag fick också ett helt annat utbyte. Freuds beättelser om sorgearbete vid närståendes död fick mig att släppa vissa skuldkänsor jag haft efter min hustrus död för fyra år sedan. Han helt enkelt visade mig att det är mänskligt att ibland komma till korta i en döendes närhet. Och han fick mig att se styrkan i den kärlek vi haft. Det var ganska stort.

Dessa fyra böcker utgjorde årets läsning. Sammantaget bidrog de till det inre äventyr som året 2016 blev för mig. Äventyr, ja, och – som det känns – även utveckling. Det känns lite förmätet att säga om mig själv att jag utvecklats. Vissa som känner mig skulle kanske ställa sig frågande och se det jag kallar utveckling som något helt annat. Regression kanske? Men oavsett detta, så har dessa böckerna gett mig tillfälle att reflektera både över mig själv och mitt liv och över världen – och det finner jag stort nöje i.

Ellington

Två av dessa har jag läst
Litteratur, mat och en liten whiskey – Ellington firar ettårsdagen.

Östersund och dess goda restaurangkultur

Det är 4 grader minus ute fast det snart är mitt i mars. Ja, solen skiner genom grådiset ibland. Barmarksfrosten över det gråvissna betet i hästhagen glittrar till då och då, men lyckas ändå inte annat än att förstärka gråheten i det redan grå. Jag väntar med att lämna stugvärmen. Och låter i stället tankarna vandra. Efter helgen ska jag ta bilen och köra 50 mil söderut. Städade den igår och hittade en parkeringsbiljett från Östersund mellan sätena.

Östersund 1
Östersund. Stortorget.

I Östersund. Där mellanlandade jag helt kort i somras. Jag hade kört från Stockholm och skulle till  Steinkjer i Norge.

Östersund 2
Från Östersunds omgivningar. Jämtland i sin prydno.

I Östersund var det lagom att övernatta. När jag installerat mig på vandrarhemmet kollade jag efter nån stans att äta. Det fanns rätt många ställen att välja på, men det närmaste tycktes vara en restaurang på Prästgatan. Jazzköket hette den.

Östersund 3
På Prästgatan 44 hittade jag restaurang Jazzköket

Jazzköket blev en upplevelse av ovanligt positivt slag. Jag fick plats i ett hörn i en myssoffa med ett lågt soffbord, vilket var lite udda och strax kom en av servitriserna och satte sig hos mig. Hon inledde ett samtal och frågade lite om vart jag var på väg, och satt och pratade en stund innan hon tog fram menyn och orienterade mig om smaker och prislägen. Detta var också udda.

Östersund 5
Här skymtar man myshörnet där jag satt (bildkälla: Jazzkökets image bank)

Jag fick en matig fisksoppa som jag tog mig god tid med, och en av de andra servitriserna kom som brukligt efter en stund och frågade om maten smakade. Jag blev lite förvånad när hon satte sig ner på golvet invid mitt bord. Hon såg vad jag hade på bordet och berättade lite om råvarorna, och jag blev intresserad och vi kom att prata om recept och ingredienser. Hon stannade inte för länge, utan sa ”hej så länge” till mig när en kollega svepte förbi. De utbytte lite snabb information, vidrörde varandra lätt med handen och svepte vidare åt var sitt håll.

När jag njutit färdigt av maten vinkade jag på en servitör för att beställa dessert. Jag trivdes i den här miljön, och jag såg att servicepersonalen hade en metod att skapa trevnad. Oftast när man är på restaurang och ska beställa så står kyparen eller servitrisen och jag sitter ner. I vissa lägen känner jag en viss press i den situationen – om jag upplever stress från den personen eller om jag är lite osäker på vad menyns termer innebär. Här neutraliserade man all sådan känsla. När servitrisen skulle ta beställning, började hon med att gå ner på knä vid bordet, en nästan biblisk position av tjänande som signalerade avspändhet och ro.

Servitören som jag vinkat på satte sig bredvid mig i soffan och jag visade vilken dessertkombination jag valt. Till detta protesterade han milt och föreslog en annan kombination av smaker som han trodde skulle passa bättre. Också med tanke på eftersmaken av fisksoppan jag ätit. Jag uppfattade det som omtänksamt när han tillade att detta dessutom blev ordentligt mycket billigare. Förutom att vara omtänksamt var detta också smart och eftersom jag kände mig väl till mods beställde jag en kaffe med konjak till desserten, vilket jag nog inte skulle gjort annars.

När jag skulle betala frågade jag servitrisen om hur hon upplevde sitt arbete. Jag hade sett att de jobbade intensivt hela tiden med ständig kontakt sig emellan och utan några synliga vilopauser samtidigt som de utstrålade vänlighet och dessutom såg ut att ha roligt tillsammans. ”Ja,” sa hon, ”du vet det är otroligt stressigt, och vi har långa och sena arbetspass – för att kunna jobba så behöver vi stötta varandra och se till att vi har roligt. Och det ser du kanske att vi har.” Sa hon och såg allvarligt på mig. Jag gick därifrån 600 kronor fattigare, och en njutningsfull erfarenhet rikare.

Östersund 4
Efter det trevliga restaurangbesöket sov jag gott. På morgonen tog jag bilen och körde E14 över fjällen mot norska Steinkjer

Nu faller snön i stora täta flingor utanför mitt fönster. Luften är fortsatt grå, grå, grå – men marken blir vit. Om ett par dar ska jag ta bilen och köra 50 mil söderut.

Ellington

Länk till Jazzkökets hemsida hittar du här.

Jazzköket prisbelönt som Årets Hjärtekrog.

Stora Strand, de bottenlösa schakten och vild terräng

Oj! Nu är jag trött. Efter att hela morgonen och förmiddagen vandrat i så gott som oframkomlig terräng på jakt efter en bortglömd gruva i en avkrok i Dalsland. Stora Strand.

Tillsammans med min kompis Roy från operakören är dock ingenting omöjligt. Försiktigt och tålmodigt guidade han mig. Både till de historiska spåren av gruvdriften, det bottenlösa gruvschaktet i skogen och till slut också till de smått sensationella youtubefilmerna från 2015, då filmaren som kallar sig Micke Saumraj gick ner i den övergivna gruvan.

Ett av Roy Andreassons intressen är att lägga upp vandringsleder till intressanta platser i hemtrakterna. Detta var dock ingen vandringsled. Vi letade oss fram i branter och moras.

Stora Strand och det ljusblå berget
Vi letade oss fram i branter och moras. Notera bergväggens färg. Den är ljust blågrå.

Där fanns spår efter rävar och ekorrar, men naturligt nog inte efter några människor. Vi fick gång på gång leta efter ställen där vi kunde korsa bäcken som forsar genom ravinen eftersom det inte gick att komma fram på den sidan vi gick. Det låter enkelt att korsa en bäck, men det var det inte i denna vilda terräng.

Stora Strand 2
En vild terräng

Utan brådska banade vi oss i alla fall fram. Vi njöt av att studera bergarternas skiftningar och växter som sökte näring i sprickor och prång.

Stora Strand 4
Detta trodde vi kunde vara tecken på förekomst av järn i berget.
Stora Strand 5
Stensötan är en av de växter, som hittar näring här

Stora Strand 9

Stora Strand 8

Stora Strand 7

Stora strand 6
Berget skiftar i blågrå ton

Och vi såg flerfaldiga spår efter den gamla gruvdriften.

Stora Strand 3
Spår av gruvdrift. En bit räls, genomrostad.
Stora Strand 10
Vi har upptäckt en igenrasad gruvgång
Stora Strand 11
Roy undersöker gruvgången lite närmare

Roy, som alltid är påläst, passade på att berätta när vi allt som oftast fick stanna för att pusta. 300 man jobbade här i Stora Strand som mest. Koppar var det man sökte utvinna. Sökte utvinna, poängterade han. Gruvan var i drift till fram på 1940-talet, säger Roy, men produktionen av den ädla metallen var alltid mycket låg.

Stora Strand 12
Gammal dammbyggnad. Vi vilade oss här och resonerade om man verkligen byggde så här i slutet av 1800-talet, eller om denna var av äldre datum

I ravinen där vi tråcklade oss fram hittade vi flera rester efter dammbyggnader där man förstås tagit vara på vattenkraften. De vi såg gav intryck att ha varit byggda långt före den moderna gruvdriften, som infördes här i slutet av 1800-talet. Ett par nedrasade schaktingångar i berget hittade vi. Liksom räls från den bana på vilken man drog vagnarna med malm till anrikningsverket.

Två och en halv timme tog det oss att klättra den två kilometer långa sträckan upp till huvudschaktet. Där såg vi industrianläggningen  i hela dess omfattning. Idag är det vildmark bortom all ära och redlighet.

Stora Strand 13
Anrikningsverket
Stora Strand 14
Transformatorstationen

Men här hittade vi anrikningsverket, transformatorstationen, det bottenlösa huvudschaktet och en mängd byggnader och ruiner som visade att här hade man arbetat.

Stora Strand Huvudschaktet
Det djupa huvudschaktet är idag omgärdat med skyddsstängsel

Här hade pengar satsats. Här hade verksamhet bedrivits i hopp om att tjäna förmögenheter. Till Stora Strand hade människor kommit för att tjäna sitt levebröd. Arbetare hade dött, berättar Roy, av att syret tog slut nere i gruvgångarna 160 meter ner i berget.

Till huvudschaktet kan man komma med bil. Men nere i den vilda bäckravinen där vi tagit oss fram finns de bortglömda spåren. Nu satt vi och tog igen oss och fikade. Det kändes som belöning efter väl förrättat värv när molnen drog undan så att solen kunde värma oss. Vi satt en stund extra och njöt.

När du kommer hem, sa Roy, då ska du leta reda på Micke Samurajs filmer på youtube. Han var här för några år sen och dom firade sig ner i schaktet och letade sig fram genom alla de vindlande gångarna. Och där finns ju allting kvar nere i berget! Räls och vagnar och pumpmaskiner och rörledningar. Rätt kul att se, sa Roy när vi reste oss och gick genvägen ner dit som vi parkerat bilen.

Sensationella bilder, skulle jag själv vilja påstå!

Ellington

Se T-norums blogg med inlägg om Stora Strand och bilder från gruvdriften från 1914.

Se del 1 av Micke Samurajs film om nedstigningen i gruvgångarna (2014) i Stora Strand

Se del 2 av Micke Samurajs film om nedstigningen i gruvgångarna (2015) i Stora Strand. 

Om du vill se hela Micke Samurajs filmlista på youtube så klicka här (klicka sen på videor så får du hela listan med massor av filmer från unika platser).

Allan Brangstads fina bok Stora Strands gruvor på Dal innehåller all information för den som vill veta mer.

Djurfotografering var (och är?) Ellingtons dröm.

Djurfotografering har jag önskat att jag kunde. För snart 10 år sedan köpte jag en Konica Minolta digitalkamera. Nu finns den inte längre eftersom det var några nödvändiga  plastdetaljer som gick sönder och de gick inte att få som reservdelar. Men bilder blev det under de år den fungerade.

Jag hade köpt den för att kunna zooma in objekt på lite större avstånd. Fåglar var min dröm att kunna fota, men i allmänhet kom jag ändå inte tillräckligt nära för att det skulle bli bra fågelbilder. Därför inriktade jag mig gärna på djur som inte var lika flyktbenägna.

Den kända fågellokalen Morups Tånge utanför Falkenberg besökte jag med vissa förhoppningar om fina fågelbilder. Det är ett av mina favoritställen. Att bara göra en utflykt hit är ett litet äventyr.  Men fåglarna var otroligt skygga. Visst fick jag några suddiga bilder på de eleganta skärfläckorna och de barska storspovarna. Dock inte till min belåtenhet. Men där fanns några djur som utan motstånd lät sig fotas.

djurfotografering vid Morups Tånge 1
KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

 

Två döda hästar kunde man tro, men i själva verket bara alltför trötta för att för att lyda sin flyktinstinkt. Det ljust apelkastade ardennerstoet gav intryck av att hon snart skulle lyfta som en gasballong.

djurfotografering vid Morups Tånge 2
KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Trots att hon inte verkade lika utschasad , så låg detta varmblodssto lugnt kvar, vilket fölungarna tolkade som att det var ok att fortsätta ta igen sig.

Och så var det denna!

djurfotografering vid Morups Tånge 3
KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Är det en lekatt. ”Hermelin eller lekatt (Mustela erminea) är ett litet mårddjur i släktet Mustela”, skriver Wikipedia. Denna är död sedan några dagar. Men varför har den vinterdräkt? Detta var dag i september. Och är det verkligen en hermelin? Denna var drygt halvmetern i kroppen och hermelinen blir inte över 30 cm.

Med huvudet fullt av sådana frågor avslutade jag mitt första försök med djurfotografering med min då nya digitalkamera.

Ellington fotade 2008.

 

 

 

 

Pattaya med Stor-Buddha och hans sköldpaddor

Vad tänker man sig först och främst när man hör ordet Pattaya? Nattliv och frihet i alla dess former tänker nog många.

Pattaya sensations

Vi lyckades dock bosätta oss långt bort ifrån de stadsdelar där livet är så intensivt -:)

Lite närmare Stor-Buddha, som syns på toppen av bergen om man står precis på gatan där hotellet ligger. Så blev det naturligt att gå hela vägen upp. Det tar en halv timme att nå dessa gudomliga guldfigurer, som står i upphöjd position och tittar ned på de små människorna.

Pattaya buddha vag

Pattaya Buddha tillbedjare

Pattaya Buddha centralfigur

Här finns Buddhas olika gestalter. Den gudomlige, så som han visade sig inför de troende. Den tjocka Buddha som symboliserar rikedom. Om man lyckas kasta i ett mynt i hans mage, då blir man rik.

Pattaya Buddha pengagud

Bakifrån ser jag dörren till rikedom -:))

Pattaya Buddhaporten till rikedom

När man går tillbaka, då fastnar man lätt för den kinesiska Cofuciusgården, till höger.

Pattaya Confuciusgården

Där lyser det i bakgrunden från Confuciuselevernas rum.

Nära gården finns det ett ställe där man lätt kan spendera några meditativa timmar. Jag gjorde det genom att betrakta sköldpaddorna.

Pattaya Buddhas levande sköldpaddor

Jag trodde vid första anblicken att de var skapade figurer, som var mycket bra gjorda (i Kina är de duktiga på att kopiera allt!). Men medan två av dem stod stilla, och den tredje klättrade upp ur vattnet, då fattade jag att de är levande.

Pattaya Buddhasköldpadda

Att sitta vid vattnet där, där som det doftar av underbara blommor och betrakta sköldpaddorna – är det inte precis det som Buddha önskade mig?

Det är år 2560 i år. I Thai startar tideräkningen när Buddha föddes. Det är enormt varmt detta året, enligt de som bor här i Pattaya. Ännu varmare är det i Bangkok – dit ska vi  åka i morgon.

Arletta

Denna plats som jag besökte i dag i Pattaya heter Wat Phra Yai Temple. Vill du se presentationen på Hotels dot com – klicka här.